Alis Volat Propriis

För ett par veckor sedan blev jag klar med plugget och nu har jag min efterlängtade gymnasieexamen. Eftersom mitt avresedatum är så nära inpå beslutade jag att slå ihop så det, så de blev kombinerande examensfirande och hejdå. En himla trevlig dag med närmaste familj och vänner Pappa (och Titti) hade fixat supergoda smörgåstårtor och till fikat blev det choklad- och blodapelsinmoussetårta beställd från Ica Maxi. Kalasgott

Många fina presenter och blommor! Tack allihopa! Och för talet och sången Titti! <3

Hejdå delen tänkte jag inte så mycket på först. Efter ett tag slog det mig att jag faktiskt säger hejdå. Det kommer ta minst ett år till innan jag träffar alla igen. När den insikten gick upp blev det helt plötsligt lite tufft. Ytterligare något som tyder på att jag faktiskt åker snart (vilket jag nog inte riktigt har börjat förstå förrän nyss). Som tur finns ju facebook, mejl, skype osv så man kan hålla kontakten, vilket förmildrar det hela. Jag är ju ändå taggad till tusen över det kommande året

Hm, hur mycket (eller lite) pengar kostar det att komma iväg egentligen?

ca 4900 (540 euro) kr – Sub. flygavgift + försäkring

192 kr – Polisregisterutdrag

600 kr – Hälsoundersökning

980 (+150) kr – Visum (+bankens avgift)

328 kr – Foto till visum

230 kr – Internationellt körkort

349 + 999 kr – Resväskor

ca 700 – Presenter till familjen

Onsdag 08.00 hade jag bokat tid på ambassaden. Frågan var ju bara: går det att lita på tåget är i tid?! Eftersom min tillit till SJ inte är den största, beslutade vi (mamma följde med som sällskap) att ta Felicia (min fina lilla bil) till Vallentuna på tisdags kvällen. Regnet öste ner hela dagen och utsikterna inför onsdagen såg inte så klara ut. Men när vi begav oss till pendeln nästa morgon 05.30 var det uppehåll

Har inte gått upp så tidig på evigheter, men det var absolut värt det. 06.50 var vi på plats i kön (2:a) utanför ambassaden. Där fick vi stå och frysa till typ kvart i åtta. Då blev jag insläppt genom säkerhetskontrollen och fick vandra vidare upp till nästa hus. Ytterligare en kvart senare hade jag lämnat fingeravtryck och alla papper. De meddelade snällt att snart skulle ropa upp mig till intervju. Va skönt tänkte jag, detta gick ju väldigt snabbt. Jo tjena. 09.45 fick jag komma fram till en lucka och svara på tre frågor, och så var det klart. Hur kan man behöva vänta i så lång tid när det var en före mig (och han fick vänta till typ 09.30 på sin ”intervju”)??!! Men men, nu är det klart Och ska väl vara glad att den mesta väntetiden var inomhus.

Hm, uppdateringen har visst inte gått något vidare. Men men. Nu blir det ett nytt inlägg i alla fall. Tiden går så jäkla fort och det känns ofattbart att jag snart åker över Atlanten.

Först och främst måste jag dela med mig av ytterligare en rolig nyhet! Förra veckan blev jag klar med skolan! Nu har jag min efterlängtade gymnasieexamen. Efter så många år fyllda med motgångar, nya skolor, lärare och kurskamrater, blandade kurser, medgångar, praktik, internat, nyttiga lärdomar och så vidare är jag nu många erfarenheter rikare. Jag har lärt mig så otroligt mycket och jag är glad att det blev den här vägen ändå. Framförallt har jag lärt känna mig själv och speciellt de senaste två åren har varit otroligt nyttiga och lärorika. Jag har lärt mig stå stadigt på jorden. Nu får vi se om jag blir totalt omskakad när jag flyttar till USA eller om jag kanske mest svajar som ett stadigt träd i höstblåsten.

I början av maj lämnar jag Sverige för ett år utanför Boston Redan från första stund med denna familj har det känns rätt. Förhoppningsvis är min magkänsla rätt så jag trivs och kan stanna. Jag kommer ta hand om en flicka och pojke på snart 3 1/2 år (tvillingar med andra ord). Det ska bli roligt och spännande att få ta hand om ganska små barn. Först var jag lite tveksam. Men när jag tänker tillbaka på min praktik på förskolan känns det genast rätt. Jag trivdes så himla bra där och barnen var underbara. Jag tror inte jag kommer ha tråkigt i alla fall…

Nu går dagarna åt att vara med familj och vänner. Dock tar allt ”pappersarbete” en himla tid. Papper ska fyllas i, scannas, kopieras, skickas, visum formulär… Hur kan det vara så krångligt?!! Längtar tills den dagen jag har pass med visum och flygbiljetterna i min hand!

Har även börjat fundera på resväska och packning. Har hittat en resväska men den är lite dyr, så det kanske blir en billigare. Presenter ska inhandlas och likaså lite andra småsaker. Packlistan blir lång när man tänker vad som är bra att ha med…

Pratade på skype med famljen utanför Boston i söndags. Allt känns jätte bra och det verkar vara en familj som skulle passa mig jätte bra Mejlar just nu framåt och tillbaka med frågor och funderingar. Känns dessutom jätte bra att redan nu ha kontakt med counselor’n i det området. Hon kommer ju vara min kontaktperson under hela året.

Så håll tummarna för att jag hamnar hos familjen L!

Här går det undan. Bestämde mig för att tacka nej till familjen i New Jersey. Kändes inte rätt helt enkelt. Fick ingen familjekänsla, vilket känns viktigt för mig. Dom ska ju ändå vara min familj i ett år. Klurigt det där när värdfamiljerna ska både vara ens arbetsgivare men samtidigt ens familj. Men med rätt familj är det nog inga problem.

En community counselor i Boston kontaktade mig och berättade att hon tror att jag skulle vara en bra match för en familj där. Än så länge låter allt kalas bra. Det verkar vara en jätte mysig familj med ett treårigt tvillingpar (en tjej och en kille). Ikväll ska vi höras på skype. Spännande och nervöst. Håll tummarna!

Under lördagen fick jag även en match i Texas. Fem barn i åldern 3-6 år. Vilka jag tacka nej till på en gång, då jag kände att det är en alldeles för stor utmaning.

Och nu är jag förresten inflyttad hos mamma igen. Igår gick flyttlasset, så nu är jag tillbaka i lilla rummet. Men mysigt har jag fått det i alla fall.

Sent igår kväll kom jag hem från en trevlig filmkväll hos en kompis och blev glatt överraskad av ett mejl. Min första matchning är en tre barns familj i New Jersey. Tusen frågor, funderingar och många känslor i omlopp. Hur ska man veta om det är rätt familj just för mig? Vad säger magkänslan?

Ska väl tänka på saken och så går vi kanske vidare med telefonsamtal på söndag. Spännande.

Efter mycket om och men blev ansökan hos CC lagd på is, och jag sökte mig som sagt till andra förmedlingar. Ansökan hos Au Pair in America (Skandinaviska Institutet = SI) blev klar för några dagar sedan och blev därmed skickad till deras kontor i London

Igår fick jag mejl och var återigen tvungen att förklara varför jag inte är klar med skolan osv. Så under kvällen och imorse var jag lite depp. Tänkte att nu kanske dom säger nej bara för detta. MEN för 5 minuter sen fick jag mejl och jag är nu antagen till programmet! Antar att det inte var några problem, hurra!

Nu ska jag ut i det fina vädret och njuta ännu mer av denna dag

Trodde jag kommit förbi steg 1, att välja organisation… Finns flera här i Sverige och hur ska man veta vilken som är bäst just för mig?

Började fylla i en ansökan hos Culture Care, som av en ren slump, var den organisation jag tänkt åka med. Nu är jag inte så säker längre. Har varit en del trassel fram och tillbaka. Men den väldigt positiva och glada rekryteringsledare jag har kontakt med, har gjort att jag fortfarande tycker att organisationen verkar vara värd att välja. Men frågan är hur mycket trassel det kommer fortsätta att vara…

Pga detta trassel började jag leta efter andra organisationer att åka med. Hamnade inne på Skandinaviska Institutet, Au pair in America, och fastnade. Vet inte riktigt, men känslan med dom känns så himla mycket bättre. Så jag har börjat med en ansökan hos dom oxå. Så får framtiden utvisa vilken av dom jag åker med i slutändan. Om jag nu åker…